Den stunden...
Ingen andlös sommarnattshimmel når så långt in i evigheten, ingen sjö, när dimmorna lättar, speglar sådan stillhet som den stunden --

då ensamhetens gränser plånas ut och ögonen blir genomskinliga och rösterna blir enkla som vindar och ingenting mer är att gömma. Hur kan jag nu vara rädd? Jag mister dig aldrig.

Flere dikt av Karin Boye finner du her.




sigrid
07.sep.2011 kl.23:31
godnatt klem .-)
venkesstrikk
07.sep.2011 kl.23:32
synnovesyr
07.sep.2011 kl.23:49
kjerstisandnes
08.sep.2011 kl.07:12
Anne På Landet
08.sep.2011 kl.07:21
Malys Krok
08.sep.2011 kl.07:22
Siv`s blogg
08.sep.2011 kl.08:52
ernashus
08.sep.2011 kl.10:52